Hade tänkt skriva lite om mig typ..
om hur dåligt jag mått och så.
var sanna som föreslog det.
Jag tvingar ingen att läsa, aki ? :)


i mellanstadietvar det mesta bra.

Alla var snälla mot varandra typ. Eller jag såg det så iallafall.

Jag var väldigt spänd på att byta skola.

Det var så spännande, på nåt sätt.

Med nya människor, ny skola, nya ämnen, nya lärare och allt.

Jag mådde ganska bra då faktiskt. Det var ju en del småsaker,

som jag gjorde till lite större saker, men det är en annan sak.

var lite annorlunda. Jag valde för det mesta det jag tyckte var snyggt,

och tänkte inte jag hade nån speciell stil.

Jag gillade svarta kläder, mycket kajal osv. Jag gillade att jag var lite utstickande typ..

Det gick åt fashioncore hållet. Eller som andra skulle sagt, "emo".

Nästan varje dag blev jag kallad emo/emosvin/emojävel och allt var det var.

Ibland bara en gång, ibland flera.

Nån enstaka gång blev jag kallad ful/tjockis.

Jag ignorerade dem.

Men det gjorde så sjukt ont i mig. Jag gillade verkligen inte skolan.

Jag funderade på att byta skola. eller dö.

Det är så sjukt att man inte får se ut som man vill, utan att en del håller på och kallar en saker.

Jag mådde verkligen inte bra.

påstod att det verkligen inte var sant det de sa.

Men efter att så många andra sagt taskiga kommentarer,

börjar man tro på det dem säger.

Jag trodde verkligen jag var ful och kände mig så fruktansvärt oduglig.

Om det är nån som vart med om liknande saker,

så vet ni vilket otroligt dåligt självförtroende man får av det.

Man får hur svårt som helst att ta åt sig av komplimanger,

och tror alla säger det för att va snälla.

När jag gick nån gång med en kompis,

var det nästan alltid bara jag som hörde vad de sa om mig, när jag gick förbi.

En del sa det ganska tyst. Men jag hörde det.

En del skrek det så högt de bara kunde.

märkte att jag inte mådde bra,

så en av dem pratade med mig.

Tillslut var jag tvungen att säga att jag blev kallad saker.

Det räckte inte, utan jag var tvungen att säga vad och vem.

Det sluta med ett samtal med lärare och den personen.

Personen slutade kalla mig saker, och en annan började.

Det var alltid så.

Efter ett tag började jag byta stil.

Jag tänkte inte direkt på det, utan det bara blev så.

Och det är jag riktigt glad jag gjorde.

När jag tänker efter, nästan skäms jag för hur jag såg ut..

men det har blivit så mycket bättre!

Alla komplimanger man får på bilddagboken,

av kompisarna i skolan.

Och joel har också hjälpt mig så mycket.

Vi har inte varit tillsammans så länge,

men den tiden vi varit det, har han funnits för mig jämt, och säger såna otroligt vackra saker.

Så tack till alla kompisar och joel,

som hjälper mig igenom allt.

utan er, vore jag inget.